Vad vi tänker att vi säger men bara tänker:
Vad gör man när tystnaden ringer i öronen, när man inte duger hur man än gör sig till och när det regnar så oönskat? En berättelse om ensamhet, socialt samtycke, civilkurage och kokt fisk.

Möt Ellen – som söker sitt sammanhang. Hon förbereder sig för ett viktigt möte. Hon vill ge ett samlat intryck, på andra – och inför sig själv. Men det är så mycket som stör. I en virvel av absurd humor och hysteriskt allvar, patos, lögn och sanning och önskedrömmar, sliter sig hennes tankar loss.

av AJ Barockum
med Eva Ahlberg
regi Carl Harlén

”Lika svart som Norén och samtidigt lika halsbrytande roligt som Hasse och Tage. Ömt och rått framfört av en Eva Ahlberg i storform!”

/ Rasmus Persson, programledare Kvällspasset i P4

”Ett mästerligt framförande av en tillika genital text! Humoristiskt och djupt berörande.”

/ Hugo Tham, danskonstnär

”Barockum skriver som ingen annan nu aktiv!”

/ Martin Nick Alexandersson, skådespelare, känd bl.a. som Tony Olsson i SVT:s Smärtpunkten

”Eva Ahlberg lyckas, i rollen som Ellen, bära med sig en hel verklighet… vi får en gestalt på våra näthinnor, vi får en röst i öronen och en människa vi skulle vilja hålla i handen och trösta – och själva bli tröstade av.”

/ Bruno Bran, Proletären

Ibland såg man honom dansa: En ensam man, en livstid, ett sista steg.

Inge konfronteras inför sin 70-årsdag av sitt förflutna. Han har tappat kontakten med sina barn, sina vänner, sin hund och kanske också med verkligheten. Monologen väver samman fragment av minnen, drömmar och dans i en berättelse som rör sig mellan självömkan, vrede och insikt. Inge försöker greppa sitt liv genom spridda röster från det förflutna, sökande efter sin telefon, sin tax och sig själv.

Inge identifierar sig själv med Rothbart, den onda trollkarlen i Svansjön. Missförstådd och hatad, i slutet dödad av Siegfried.

Föreställningen lyfter teman om social isolering och känslan av att samhället inte längre har en plats för en. Den berör den växande skaran av män som upplever sig som utanför ett samhälle som de inte längre själva förstår. Arbetet inspirerades av bl.a. Johanna Lindströms forskning om hur även priviligierade grupper kan uppleva sig marginaliserade, en grogrund för bitterhet och extremism. Hatet riktas inte alltid uppåt, utan kan också bli en lågmäld men farlig ensamhet.

Ibland såg man honom dansa är ett försök att förstå den ensamhet som inte syns – men som påverkar hela samhället.

En monolog av Christofer Bocker

Skådespelare Leif Persson.
Regi Carl Harlén
Regiassistent och ljud Rasmus Persson
Röster Mikael – Rasmus Persson, Lina – Linda Karlsson
Producent Carina Ekman
Produktion Teater DOS i samarbete med Esperantoscenen.
Med stöd från
Dramatikerrådet vid Sveriges författarfond
Region Värmland

Leif Persson har lång erfarenhet som skådespelare och regissör, inte minst från Teater UNO där han var verksam under många år. Efter flytt till Värmland var han med och startade Teater DOS. Vi har även sett honom i TV i ”Morsarvet.”

Carl Harlén var med och startade Teater UNO 1977. Sedan starten har han arbetat med en mängd produktioner som behandlat moraliska frågor utan att moralisera. 2019 bytte verksamheten namn till Esperantoscenen.

Christofer Bocker har skrivit ett tjugotal dramatiska verk inom framför allt scenkonst. Hans senaste verk ”Psykiatrium” visades på Kristinehamns konstmuseum våren 2025. Den tusensidiga dekalogen ”Slottets divan” belönades med Region Värmlands litteraturpris 2024.