I föreställningen (som också är en konsert och ett föredrag!) framförs musik av bl.a Barbara Strozzi, Stefano Landi och Michel Lambert i anakronistiska och dekonstruerade arrangemang. Det som är kvar är rösten själv: behovet av att sucka, skratta, gråta, sjunga. Och tystnaden som uppstår när rösten försvinner, eller när den inte blir hörd.

2021 förlorade Elisabeth Holmertz plötsligt sin röst. Det hon fick tillbaka var inte bara ett nytt instrument. Det var med en ny förståelse för vad det kostar att bli tyst, och vad det betyder att verkligen ta plats med sin röst, sin kropp och sin berättelse.

Rösten uppstår genom mekaniska processer – luft genom vibrerande stämband – men styrs av våra känslor och talar om för världen vem vi är.

Fiddlan och rebecen är röstens nära släktingar – stränginstrument som genom historien efterliknat och samtalat med den sjungande människan. När Gaver och Holmertz möts är gränsen mellan instrument och röst aldrig given.

Och så var det fåglarna! De var där före oss alla.